Blogg

Bästa svenska rocken i år

Dalaplan rockar hårdast i Sverige i år. Från vänster: NIklas Svensson, Jenny Neikell, Johan Åkesson, Sofie Karlberg och Peter Svensson.

Dalaplan rockar hårdast i Sverige i år. Från vänster: NIklas Svensson, Jenny Neikell, Johan Åkesson, Sofie Karlberg och Peter Svensson.

Det är kul med rockband som man, som jag, följt från starten – allt från de första singlarna, följt av debutalbumet och fram till det senaste skivsläppet nu tre år senare.
Dalaplan från Malmö är ett sånt band.
Det började med att jag blev Facebook-vän med Dalaplans sångare och frontman Niklas Svensson, förmodligen för att vi i våra flöden kickade igång på samma sorts musik (slamrig garagerock, soul och powerpop).
Niklas skickade första skivan. Jag recenserade den och gillade vad jag hörde. Han postade låtlänkar och smakprov på den andra plattan och när den kom ut skrev jag om den också.
Häromveckan mejlade Niklas Dalaplans senaste album till mig och i fredags släpptes det. Därmed fullbordades också trestegsraketen.
Det blir inte bättre än så här – jo, skivan heter symboliskt nog så – är nämligen, utan någon som helst tvekan, årets svenska rockplatta, med betoning på ROCK.
Dalaplan flirtar som vanligt skamlöst med amerikanska förebilder som Stooges, MC5 och Sonics samtidigt som man vårdar arvet av den skånska rotrocken med Problem, Kal P Dal och Wilmer X. För att understryka det sistnämnda så har Thomas Holst skrivit den snygga hommagen till hemstaden, Den här stan är inte så platt som du tror, och i När floden väller in  dyker Jalle Lorensson och petar in några elaka bluesiga munspelsslingor.
Mycket känns igen från de två föregående skivorna.
Niklas Svensson låter lika ilsken och frustrerad som tidigare, texterna hämtar som vanligt sin näring i ett slags under dog-perspektiv, gitarrerna larmar och gör sig till, Peter Svenssons Farfisa-orgel brusar ettrigt och rytmsektionen med Jenny Neikell och Sofie Karlberg piskar på i 190 och hojtar i kören.
Men det bästa sparar man till sist – titelspåret, Det blir inte mycket bättre än så här – som möjligen förebådar en liten kursändring för Dalaplan.
Plötsligt drar bandet ner tempot. Niklas Svensson låter som en ung Springsteen och rösten känns som ett öppet sår till kompet av producenten Emil Isakssons slidegitarr. Okej, jag vet att det kan låta klyschigt, men under två minuter och sekunder står tiden – i alla fall i min värld – stilla.