Blogg

Daniel Norgren hittar flytet

Daniel Norgren får feeling på Lisebergs stora scen förra sommaren.

DANIEL NORGREN
Album: Wooh Dang
Bolag: Superpuma Records


Huset har kallats The Big Pink och ligger i West Saugerties några mil från det mytomspunna Woodstock i delstaten New York. Det var hit Bob Dylan drog sig undan våren 1967. Dylan, som året innan både avslutat sin första världsomspännande turné och kört omkull och skadat sig i en motorcykelolycka, behövde återhämta sig och få lugn och ro.
Men han var inte ensam i huset. Här bodde också tre av medlemmarna i hans kompband The Hawks (sedemera The Band) – Robbie Robertson, Garth Hudson och Richard Manuel. Snart började de också spela in låtar – men det skulle dröja åtta år innan de gavs ut officiellt i form av albumet The Basement Tapes.
Jag kan inte låta bli att tänka på Dylan och The Band när jag läser Christian Naumanens utmärka intervju med Daniel Norgren i dagens Borås Tidning. Där berättar Norgren hur han och producenten Pelle Nyhage hittar en gammal förläggargård, belägen i ett skogsbryn inte långt från Norgrens hem utanför Tvärred. En plats som i intervjun beskrivs som ”en rest från en svunnen tid och bortom press och förväntningar”.
Där flyttar Norgren in med sin analoga studio och sitt band – Anders Grahn (bas), Erik Berntsson (trummor) och Andreas Filipsson (gitarr och banjo) – och där föds också Wooh Dang, Norgrens första album på närmare fyra år och uppföljaren till de kritikerrosade syskonskivorna Alabursy och The green stone.
Ett av spåren på Wooh Dang, det första singelsläppet The flow, är egentligen signifikativt för hela albumet. Som titeln antyder handlar det om en strävan att hitta flytet och få alla pusselbitar att falla på plats.
Och det lyckas onekligen Norgren med.
Wooh Dang känns som en enda lång lekfull jamsession där låtarna tålmodigt mejslas fram allt medan inspelningen rullar på.
Musikaliskt rör det sig i väl upplöjda fåror. Norgren gör som vanligt ingen hemlighet av sin kärlek till gammal blues, gospel och husgudarna Dylan, Neil Young och Tom Waits. Men uttrycket är ända hans eget och absolut unikt.
Det finns mycket att grotta ner sig i och jag märker att de personliga favoriterna skiftar lite efter humör.
Själv är jag, förutom redan nämnda The flow, även svag för Dandellion time – där Norgren närmast låter som reinkarnation av blueslegendaren Howlin’ Wolf – tex mex-doftande When I hold you in my arms och sist men inte minst Rolling rolling rolling. Jag kan tänka mig att det svängde rejält i det gamla huset i skogen den dagen.