Dylan ligger helt rätt i tiden

Blogg

Det är orostider nu.
Och mitt i den värsta coronakrisen, som skoningslöst slår mot en hel värld, dyker det upp ett överraskande livstecken från Bob Dylan.
Livstecken och livstecken, förresten.
Det handlar snarare om ond bråd död och ett förlamande trauma.
Låten, den nästan sjutton minuter långa Murder most faul, tar nämligen avstamp i Dallas, Texas, den 22 november 1963:
Mordet på den amerikanske presidentikonen John F Kennedy.

”It was a dark day in Dallas, November ’63

A day that will live on in infamy
President Kennedy was a-ridin’ high
Good day to be livin’ and a good day to die
Being led to the slaughter like a sacrificial lamb
He said, ”Wait a minute, boys, you know who I am?”
Of course we do, we know who you are!
Then they blew off his head while he was still in the car
Shot down like a dog in broad daylight”

Frågorna hopar sig förstås som alltid när det gäller den mytomspunne Dylan.
Vad vill han? Vad menar han? Varför just nu?
Eller som någon spekulerade:
Är detta ett sätt för en rockens mest inflytelserika artister att ta farväl?
Svaret är att ingen vet.
Dylan, som fyller 80 år nästa år, har ofta spridit dimridåer kring sin person och sina låtar och på så sätt orsakat förvirring hos fans och kritiker.
Men kanske är det trots allt inte läge just nu, nu när det oförutsägbara coronaviruset sprider skräck och domedagsstämning, inte minst i Dylans eget hemland.
Ingen vet heller när Murder most faul skrevs eller kom till.
De senaste åren har Dylan varit upptagen med att tolka gamla evergreens från den amerikanska sångboken samtidigt som skivbolaget fortsatt sin arkivrensning.
Många har efterlyst nyskrivet material – och när det nu helt plötsligt släpps en tidigare outgiven låt, vars innehåll starkt påminner om de chockvågor som sänds ut över världen i detta nu, tar det förstås fart på spekulationerna. Många har därför tolkat det som om Dylan skrivit ner Murder most faul på uppstuds som en slags symbolisk samhällskommentar.
Fast snarare är det nog så att låten har fått ligga till sig i någon skrivbordslåda. Kanske ansågs den inte platsa på Tempest – Dylans senaste album med egna låtar från 2012.
Hur som helst – tajmingen är det som sagt inget fel på.
Själv sjunker jag ner i en fåtölj, sätter på mig hörlurar och sugs ofelbart in i den mästerligt reciterade texten framförd med ett bakomliggande minimalistiskt komp. Det apokalyptiska tilltalet. Som om allting är över nu. Eller också är det bara sånt som jag inbillar mig.
Jag vill gärna tro det.

”I hate to tell you, mister, but only dead men are free
Send me some lovin’, then tell me no lie
Throw the gun in the gutter and walk on by
Wake up, little Susie, let’s go for a drive
Cross the Trinity River, let’s keep hope alive
Turn the radio on, don’t touch the dials”