Blogg

En resa in i mörkrets hjärta

Eric Palmqvist har gjort ett modigt album som inte väjer för de mörka krafterna.


ERIC PALMQWIST

Album: En halv gris kan inte gå
Bolag: Ella Ruth Institutet/Border

Jag läste nyligen min goda vän Rebecka Åhlunds roman Jag som var så rolig att dricka vin med. Det är en sorglig berättelse om hur alkoholen krossar och raserar allt som kommer i dess väg. Men den handlar också om hur man reser sig, tar upp kampen med demonerna och sakta men säkert lär sig bejaka ett nyktert liv.
Eric Palmqwist kan säkert känna igen sig i mycket det Rebecka Åhlund skriver om. Ångesten, bakfyllorna, självföraktet och känslan att aldrig riktigt räcka till.
Palmqwist släppte för för fyra år sedan det utmärkta albumet Lojsta and other stories under bandnamnet EP’s Trailer Park.
När han nu är tillbaka under eget namn är det med en osminkad och närmast självterapeutisk skildring av en alkoholmissbrukares stundtals sjaskiga irrfärder in i mörkrets hjärta.
Det är modigt, självutlämnande och det faktum att samtliga tolv låtar på En halv gris kan inte gå har svensk text förstärker och fördjupar budskapet och innebörden. Det är stundtals plågsamt att lyssna på, men inte desto mindre betydelsefullt.
Jag gillar också hur Eric Palmqwist väljer att röra sig och utforska olika musikaliska terränger.
Som i Floden där Neil Youngs överstyrda gitarrlarm dominerar ljudbilden, den sköna proggpsykedelian i Jag såg ett hjärta eller På en scen i fel stad som, trots sina hotfulla underströmmar, solar sig i kalifornisk västkustpop.
Albumet avslutas med den symboliskt laddade Den sista sången.
Den markerar ett avslut på det som varit – men lyfter också blicken mot framtiden.
Det känns vackert och hoppfullt.

LYSSNA OCKSÅ PÅ:
Lars Bygdén: Dark companion
Ulf Sturesson: Alfta förr och nu
Christian Kjellvander: Wild Hxmans