En särling som alltid gick sin egen väg

Blogg


Ola Magnell är död. Och med honom har en av de största svenska rockpoeterna gått ur tiden.

Magnell var en särling.
Underfundig och inte sällan ironisk. Bitsk och ilsk när det behövdes. Men också varm, humoristisk och kärleksfull.
Det mesta rymdes i Magnells snillrika texter som – om man ska dra en jämförelse med de verkliga giganterna -– bar stora släktdrag med Bob Dylan. Hör bara den kongeniala tolkningen av Dylans Don’t think twice, it’s alright som med Magnells ord blir Ta det kallt, det är allt (1981). Briljant.
Han slog annars igenom med andra albumet, Nya perspektiv (1975) – en finurlig samling sånger som med sitt personliga tilltal, och sina skarpsinniga absurditeter, gick hem hos såväl proggare som svensktoppslyssnare.
Men, precis som Pugh, Lundell och John Holm vägrade Ola Magnell anpassa sig till det rådande konformistiska musikklimatet. Han valde i stället att jobba med visionären och fritänkaren Anders Burman och ådrog sig därmed bannor från proggrörelsens överstepräster.
Men Magnell brydde sig inte.
Han gick sin egen väg och var varken vänster eller höger. Fortsatte att skriva låtar och byggde lite i skymundan en solid karriär utan att riktigt bli fullt erkänd hos en bredare publik.
Kanske var han för blyg. Eller för kompromisslös och med högt ställda krav på sig själv.
De sista åren blev jobbiga. Han försökte komma tillbaka och fick ströspelningar här och där. Men det lyfte aldrig. Orken och energin fanns inte där och till sist gav hans hjärta upp.
Ola Magnell blev 74 år.