En sorglig sörja med Lauryn Hill

Blogg

8beb0f29f228da17897c3d232067c912Så kom det då:
Fiaskot i Way Out West.
Lite hårt uttryckt, kanske – men det var trots allt en av festivalens tyngsta och mest prestigefyllda akter, Lauryn Hill, som kraschlandade mitt framför näsan på oss.
Men allt ska inte skyllas på den uppenbart ringrostiga soulstjärnan.
Ljudteknikerna ska givetvis ha var sin fet känga i baken.
På scenen fanns totalt elva personer, inklusive Hill själv, och alla elva verkade vara i sin egen bubbla och spelade för sig själva. Otajt. Osvängigt. Osynkat.
Basisten var en katastrof. Han överröstade allt och alla. De tre killarna i blåssektionen hördes knappt och när gitarristen mitt i det värsta kaoset kommer in och slänger iväg ett Eddie van Halen-solo är det ridå ner.
Publiken troppar av.
Jag också.
Och lite senare, lite på håll, hör jag Lauryn Hill tröska sig igenom några utslitna Bob Marley-låtar.
Nej, det här var sannerligen en sorglig sörja.