Blogg

Funkikonen som försvann


Betty – They say I’m different

Längd: 52  minuter
Var:
Hagabion
När: Fredag, 13.15

Hon kom fram i en tid när svarta artister i allmänhet – och kvinnor i synnerhet – skulle vara snälla och väluppfostrade och behaga en vit publik.
Men Betty Davis vägrade rätta in sig i ledet och vara som Diana Ross, Martha Reeves och de andra svarta medsystrarna.
Hon var fräck, sexig och tog ingen skit från män. Inte helt politiskt korrekt, nådens år 1968.
Men hennes gjorde avtryck och ganska snart var hon Queen of Funk, hängde med Jimi Hendrix och Sly Stone – och golvade den 20 år äldre jazzikonen Miles Davis med vilken hon gifte sig, blev hans musa och inspirerade honom att göra det banbrytande albumet Bitches brew.
Men i mitten av 70-talet försvann hon plötsligt. Äktenskapet med Miles var över och någon karriär i den framväxande discovågen kunde hon inte tänka sig.
Sedan dess har Betty Davis hållit sig borta från rampljuset. Hon ger inga intervjuer och livstecknen från henne är få.
Nu försöker den brittiske regissören Phil Cox i sin dokumentärfilm Betty – They say I’m different lyfta fram och porträttera den forna funkikonen igen. Visserligen får han inte den nu 73-åriga Davis att ställa upp framför kameran, men han letar upp gamla vänner och musikerkolleger – och till sist får vi i alla fall höra hennes röst när hon samtalar med medlemmarna i sitt kompband från en mobiltelefonhögtalare.
Men den stora frågan, varför hon försvann och valde anonymiteten, blir obesvarad och hängande i luften.