Blogg

Hunter håller måttet

FullSizeRenderHåret är blonderat, men nästan lika burrigt som förr, han bär fortfarande patenterade mörka solglasögon och banne mig om inte matchvikten är densamma som för 40 år sedan.
Ian Hunter må ha fyllt 77 år – men på Pusterviks scen i Göteborg, en mörk novemberkväll, är han pigg och vital och fortfarande att räkna med.
Hunter, en av mina stora tonårsidoler, harvade länge runt på den brittiska rockscenen – och det var först när David Bowie gav Mott The Hoople – bandet där Hunter var en självklar frontman – en välbehövlig push med låten All the young dudes som karusellen började snurra på allvar.
Mott The Hoople blev under 70-talets första hälft ett flaggskepp i glamrockvågen och Ian Hunter en av de starkast lysande stjärnorna.
I dag har han sedan tio år tillbaka ett nytt band, The Rant Band, att luta sig mot – och även om det inte kan mäta sig med storhetstiden så bjuder Hunter och hans fem kompmusiker under drygt en och en halv timme på rejäl, chosefri rockmusik utan krusiduller.
Och det är förstås Hunter som är den stora behållningen.
Både när han står mitt på scenen med gitarren runt halsen, men främst när han slår sig ner vid pianot och bränner av en klassiker som All the way from Memphis.
Lou Reeds Sweet Jane, Honaloochie boogie och Once bitten twice shy från första soloplattan samsas med nya kompositioner som Fingers crossed, Dandy och Shrunken heads och även om det är uppenbart att publiken mest går igång på de gamla låtarna så får man ändå känslan att Hunter är en artist som här och nu och inte enbart är ute efter att håva in lättförtjänta retropoäng.
Gott så.