Blogg

John Holm har hittat hem

John Holm på Pumphuset i lördags kväll.

För två år sedan såg jag John Holm spela i en gammal upprustad magasinsbyggnad vid hamnen i Halmstad. I ett hörn, längst bak bland publiken i lokalen, stod Per Gessle och lyssnade andäktigt.
Till skillnad från många andra artister drog aldrig Holm på sig den noppriga proggkoftan i början av 70-talet. Tillsammans med bland andra Pugh Rogefeldt och Ola Magnell slog han sig i stället ihop med producenten Anders Burman på dennes skivbolag Metronome. Resultatet, en sällsam kombination av visa och rock, är än i dag ett riktmärke för många svenska artister och låtskrivare. Per Gessle, inte minst.
Men då, den där gången i Halmstad, var John Holm skärrad och nervös. Han kom av sig mitt i låtarna och var missnöjd med ljudet. Dessutom svajade samspelet med gitarristen Peter Bryngelsson högst betänkligt.
Men vi som gått och längtat efter en comeback av denne särling och mytomspunne outsider var ändå nöjda.
John Holm var ute på banan. Det var huvudsaken.
I lördags kväll, nästan exakt två år senare, är han tillbaka.
På ett fullsmockat Pumphuset glider John Holm nästan obemärkt upp på scenen och slår sig ner på en pall. Han bläddrar förstrött i några texthäften och börjar stämma gitarren. Sedan några hastiga ögonkast på gitarristen Jesper Wihlborg och den kubanska slagverkaren Yaimi Karell Llay, som tillsammans med sonen Alex på munspel utgör bandet, och konserten är igång.
Och det är uppenbart att något har hänt sedan sist.
Den erkänt ljudkräsne Holm har dock ständig kontakt med teknikern vid mixerbordet, men när han väl är nöjd faller pusselbitarna på plats. Mycket beror också på omgivningen. Jesper Wihlborg är en följsam sidekick och Yami Karell Llay är den stadiga rytmsektionen som Holm så påtagligt saknade senast.
Har man sedan en fantastisk låtskatt att gräva ur begriper ni säkert att ingen i publiken behöver lämna Pumphuset besviken.
Holm och bandet radar också upp de flesta av dem: Den öde stranden, Maria många mil från här, Får man leva för det och Vid ett fönsterbord mot parken – och slutligen som extranummer, Ett enskilt rum på Sabbatsberg och den vidunderligt vackra Sommaräng.
Utanför på gatan tornar ett oväder upp sig.
Det är sannerligen långt till sommaren.