John Prine tog alltid den lilla människans parti

Blogg

Det lömska coronaviruset skördar dagligen sina offer. Dödsbuden duggar tätt. Ingen går säker. Allra minst åldrande amerikanska country- och folkmusikartister.
73-årige John Prine var en sådan. Flerfaldigt grammybelönad. En låtskrivarnas låtskrivare. ”En nationell skatt och en legendarisk låtskrivare”, som Bruce Springsteen skriver på Twitter.
Prine insjuknade den 26 mars och fördes till sjukhus och har sedan förra helgen vårdats på intensiven på Vanderbilt University Medical Center i Nashville.
Han kämpade länge, såg ett tag ut att vara på bättringsvägen, men till slut orkade kroppen, märkt av tidigare cancersjukdomar, inte med påfrestningarna.
Nu är Prine borta – och som så många gånger förr, när det gäller älskade artister, börjar man rota runt i minnenas garderob.
Själv är jag tacksam över att ha fått uppleva honom livs levande i Göteborgs konserthus den 17 april 2017. På ett strålande humör, med ett spelsuget band och med sin älskade hustru och musikaliska följeslagare Fiona Whelan vid sin sida.
I dag, tre år senare, går den konserten utan tvekan in på min personliga tio topp-lista.
När det kommer till musiken och alla låtar som bär John Prines ytterst pregnanta signatur är det förstås svårt att välja.
Debutalbumet som släpptes 1971 innehåller dock en stor favorit – Sam Stone.
Berättelsen om Vietnam-veteranen som kommer hem till sin familj, men inte klarar av att leva ett vanligt liv och i stället hamnar drogmissbruk, som till sist tar hans liv.

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes,
Jesus Christ died for nothin I suppose.
Little pitchers have big ears,
Don’t stop to count the years,
Sweet songs never last too long on broken radios.

Texten är avskalad, osentimental men aldrig moraliserande, vilket vittnar om Prines storhet som låtskrivare.
Han tog alltid den utsatta människans parti.