Lundell är en unik artist

Blogg

Ulf Lundell fyller 70 år i dag.
Det är förstås värt att uppmärksamma.
Lundell är unik i så måtto att han i mer än fyrtio år lyckas hålla två framgångsrika karriärer i luften samtidigt.
Både som författare och rockartist.
Vi är också många (män) som har vårt speciella förhållande till Lundell.
Själv minns jag en tid då jag nästan levde mitt liv genom hans böcker och musik. Som den självförbrännande Julius Tonker i Vinter i paradiset eller när jag efter en sen kväll på krogen klottrade textraden från Törst på hissväggen i huset där jag bodde:

Det var vi som drog ut i krig
med blåklockor och rosor.
Det var vi som trodde att
svaret fanns
i sötaktigt doftande dosor.

Mest påtagligt var det 1985.
Lundell var mitt uppe i en uppslitande skilsmässa och skulle under sommaren ut på turné. Samtidigt pågick inspelningarna av albumet Den vassa eggen, som på förhand skvallrade om osminkade detaljer från det kaotiska privatlivet.
För egen del hade jag knappt ett år tidigare separerat från ett långt förhållande. Men såren var inte läkta. Så ett slags brödraskap med den tio år äldre Lundell började växa fram.
Men det kostade på.
I början av juli var Lundell bokad för två konserter i Borgholms slottsruin. Jag och min kompis hade biljetter till båda.
Sommarkvällen var ljum och skön och allt var upplagt glädje och fest.
I stället slutade det med en praktfull skandal
Lundell var full och raglade omkring på scen. Snubblade på notstället. Tappade texten. Började plötsligt sjunga Bellman med ett par trosor som någon kastat upp dragna över skallen. Den bilden har jag fortfarande sparat i ett gammalt fotoalbum. Jag vill även minnas att mitt eget tillstånd inte heller var helt befriat från allehanda rusdrycker.
Givetvis blev det svarta rubriker och löpsedlar i kvällstidningarna dagen efter.
Nästkommande kväll var Lundell tillbaka. Han kisade ut över publikhavet och upptäckte en av Aftonbladets mest profilerade nyhetsreportrar på en av vip-platserna. Efter att denna förärats med en ironisk pik drog konserten igång. Lundell var nykter, taggad till tänderna och rusade likt en adrenalinstinn tjur runt på scenen. Nästan tre timmar senare var revanschen ett faktum.

I slutet av oktober släpptes Den vassa eggen och den blev snabbt en följeslagare i min tvårumslägenhet när skymningen utanför fönstren började falla. Jag spelade mer eller mindre sönder mitt exemplar av dubbel-LP:n den hösten. Texterna var stundtals plågsamma att lyssna på eftersom jag själv i min upp-och nedvända tillvaro kunde känna igen mig i mycket av det som Lundell sjöng om.
Året avslutades på Johanneshovs isstadion. Jag och mina kompisar hade fixat biljetter till Lundells nyårskonsert och var kvällen till ära klädda i smoking. En av de två tv-kanalerna sände direkt och på scenen flockades gäster som Cornelis – svårt märkt av sjukdom – Plura och Thåström.
Kvällen tog hårt på Lundell som vid det här laget var en utbränd man. På en bild strax tagen strax efter konsertens slut kan man se honom ledas av scenen av promotorn Thomas Johansson.
Blicken är tom.
Det svettdränkta håret hänger i stripor.
Festen var över.