Blogg

Mitt Way Out West – så var det

Way Out West är över för den här gången. Efter tre dagars intensivt musiklyssnande, stumma fötter och en värkande korsrygg är det dags för mig att summera årets festival. Jag hann givetvis inte med alla konserter – det är omöjligt – men det blev ändå en handfull varje dag.
Vad tyckte jag, då?
Jo, så här:

5
Kamasi Washington, lördag, Flamingo.
Den stora stjärnan, Kendrick Lamar, får ursäkta, men för mig var Kamasi Washington och hans sexmannaband festivalens höjdpunkt. Washington har fått en ny generation att omfamna jazzen tack vare villkorslös kärlek till musiken, ett socialt patos och sist men inte minst ett sanslöst sväng. Världsklass.

4
Thåström, lördag, Azalea.
Det slog mig, där jag stod i hällregnet, vilken imponerande energi och närvaro Thåström fortfarande har. Bortsett från att han nästan är 40 år äldre är det inte så mycket som skiljer sig åt från den Thåström jag såg med Ebba Grön den där gången på Roskildefestivalen. Sveriges enda rockstjärna har i dag nästintill förfinat sitt musikaliska uttryck, och när han och bandet trycker gasen i botten och får med sig publiken på allsång i Alla vill till himlen är det magiskt.
M.I.A. fredag, Flamingo.
Hon var nästan en halvtimme försenad – men när väl M.I.A. (hon heter egentligen Mathangi Arulpragasam) äntrade scenen slog det gnistor. Plötsligt hade världspolitiken flyttat in på festivalen och det gick inte att motstå den frenesi, ilska och laddning som finns i hennes musikaliska mix av knytnävshård exotisk hip hop och stunsig elektro – som bäst fångad i hitsen Paper planes och Borders.

3
Jenny Lewis, torsdag, Linné.
Det var omöjligt att inte bli förförd och på gott humör av Lewis kaliforniska solskenspop, som ibland dock skymdes av en del mörka moln. Dessutom kvalade hon lätt in bland festivalens fräckast klädda artister.
Iggy Pop, torsdag, Azalea.
Han har genomgått drogavvänjningar, höftledsoperationer och på den nakna gammelmansskrynkliga överkroppen dallrar fettvalkarna. Men Iggy Pop – punkens gudfader – står fortfarande upp och kan i sina bästa stunder få rockbomber att brisera. Öppningen med I wanna be your dog, Gimme danger, The passenger och Lust for life var briljant och kändes som en råsop i mellangärdet.
Patti Smith, torsdag, Flamingo.
Det känns nästan som om Patti har klippkort på resor till Sverige. Senast hon var här var som gäst på Nobelfesten 2016 där hon hyllade litteraturpristagaren Bob Dylan framförde hans A hard rain’s a-gonna fall. Den fick även festivalpubliken höra. Synd bara att bandet – den här gången utan Lenny Kaye och Jay Dee Daugherty, som var med senast – kändes lite halvsvajigt.
Lemon Twigs, torsdag, Pustervik.
Bröderna Michael och Brian D’Addario från Long Islands flirtar skamlöst med 60- och 70-talets pop-och rockhistoria. Den här gången stannade Michael kvar i USA. Med yrvädret Brian vid mikrofonen blev det mindre av Beach Boys drömpop och mer av Sparks-glam och Who-bugningar.

2
Sarah Klang, torsdag, Linné.
Hajpad och redan utnämnd till den svenska popens stora framtidshopp. Live har hon fortfarande mycket att bevisa. Det räcker inte med en fantastisk röst när resten av framträdandet inte hugger tag.
Lily Allen, fredag, Azalea.
Utan band och med förinspelad musik blev det här en ganska andefattig och profillös spelning. Avslutningen med genombrottslåten Fuck you från 2006 är fortfarande hennes starkaste vapen. Det säger tyvärr en hel del.
Fleet Foxes, lördag, Azalea.
Indierockarna är inga charmtroll. Lite väl präktiga och beiga, musiken låter lite därefter. Ibland hettar det till, men mest lunkar det bara på. Om det inte vore för regnet hade jag somnat – stående.

Kendrick Lamar, Tangerine Dream, Dirty Projectors och Kevin Morby såg jag för kort tid för att kunna betygsätta.