Blogg

Retrocountry av hög klass

Zephaniah Ohora
Var: Pustervik, Göteborg
När: Tisdag
Bäst: Way down in my soul är en perfekt öppning och valet av covers är oantastligt.
Sämst: Här finns inget att klaga på.

Zephaniah Ohora har inga ambitioner att bli nästa stora stjärna inom countrymusiken.
Att göda etablissemanget och hamna högt på topplistor är ingen drivkraft.
Kanske är det därför som 35-åringen, född och uppvuxen i New Hampshire, fortfarande bor kvar i New York i stället för att flytta till Nashville.
Ohora är nämligen en traditionalist i ordets rätta bemärkelse.
Här har vi nämligen att göra med en artist som söker sig tillbaka till countryns rotsystem, borrar sig in i dess dna, och hyllar gamla hjältar – allt från Hank Williams, Ernest Tubb och Bob Wills fram till 70-talets countryoutlaws Merle Haggard, Willie Nelson och Waylon Jennings.
I synnerhet Merle Haggard (1937–2016) är en inspirationskälla för Zephaniah Ohora, vilket inte minst förra årets debutalbum This highway skvallrar om.
Ibland blir han nästan en blåkopia av sin store idol. Musikaliskt låter det, som amerikanska Bilboard så träffande beskriver det, om ”ett bortglömt Merle Haggard-album från 1973”. Dessutom har Ohora en röst och en frasering som är skrämmande lik den gamle Bakersfieldrumlarens.
Men bra är det.
Den senaste månaden har Zephaniah Ohora, tillsammans med sitt sammansvetsade fyramannband och kvinnliga sidekicken Kristina Murray, varit ute på en turné i Skandinavien.
På Pustervik får de hålla till på den mindre lokalen på övervåningen, vilket bara är en fördel.
Här blir kontakten mellan artist och publik mer intim och uppsluppen, vilket är något som Ohora och bandet drar nytta av.
Det blir en och en halv timme med retrocountry av hög klass. Egna låtar – som Way down in my soul, I do believe I’ve had enough och High class girl from the country – blandas med väl valda covers som Waylon Jennings Stop the world (and let me off), Lefty Frizells Always late with your kisses, Red Simpsons Truck drivin’ fool och Ernest Tubbs Drivin’ nails in my coffin.
Jag är säker på att det inte är sista gången Zephaniah Ohora kommer hit på besök.