Blogg

Sonen förvaltar arvet efter pappa Zappa

 

 

Dweezil Zappa på Konserthusets scen i Göteborg. Foto: Peter Holmstedt

För 37 år sedan såg jag Frank Zappa i Scandinavium i Göteborg.
Då sprang antagligen hans äldste son omkring i kortbyxor och lekte utanför den jättelika villan i bergen ovanför Los Angeles.
Men tiden rinner i väg och i går stod Dweezil Zappa, i dag 48 år, på scenen i Konserthuset, en knapp kilometer från den gamla hockeyladan där hans pappa huserade som bäst på 80-talet.
Men han är inte ensam. Långt därifrån.
Förutom ett kompetent och samspelt sexmannaband tar dessutom en inlånad tio man stor norsk blåsensemble plus två vibrafonister plats på scenen.
Dweezil Zappa själv – ledigt klädd i svart t-shirt, svarta jeans, löpardojor på fötterna och med den vinröda Gibson SG:n hängandes vid midjan – befinner sig hela tiden i förgrunden, men stjäl rent musikaliskt förvånansvärt lite syre från sina musiker.
Här är det i stället pappa Franks musik som hela tiden står i fokus – och sonens huvuduppgift består mest i att hitta nya vägar och stickspår i Zappa den äldres digra låtproduktion.
Dweezil Zappa framstår därmed snarare som en varsam förvaltare än en simpel plagiatör – även om han i den sedan länge infekterade juridiska striden med två av sina yngre syskon beskyllts för att just vara en sådan.
För oss hängivna Zappa-fans blir konserten – drygt två och en halv timma lång – en hisnande berg- och dalbanefärd med tvära kast och plötsliga finurliga infall, som det slitna temat från James Bond-filmerna och en oväntad version av Beatles I’m the walrus.
Inledningsvis läggs tyngdpunkten på det tidiga materialet, företrädelsevis från albumen Freak out och We’re only in it for the money, för att sedan övergå i välkända nummer som I’m the slime, Dinah-Moe Humm, Cosmik Debris, Dirty love och Inca roads från det tidiga 70-talets glansperiod.
Mer än 25 år efter Frank Zappas död finns det alltså fortfarande ett behov och ett sug efter hans musik, vilket inte minst det slutsålda Konserthuset och responsen från publiken vittnar om.
Dweezil Zappa fortsätter således, som titeln på turnén också understryker, att spela ”whatever the F@%ks he wants!”
Sedan kan hans småsyskon tycka vad de vill.