Blogg

Stones hyllning till rötterna

The Rolling Stones, from left, Ronnie Wood, Keith Richards, Mick Jagger and Charlie Watts attend the opening night party for "Exhibitionism" at Industria on Tuesday, Nov. 15, 2016, in New York. (Photo by Evan Agostini/Invision/AP)

Rolling Stones är tillbaka med sitt första studioalbum på elva år.
Blue & Lonesome – som släpps i dag – innehåller tolv väl valda blueslåtar av och med artister som Little Walter, Howlin’ Wolf, Lightnin’ Slim och Memphis Slim.
Det är naturligtvis ingen skiva som revolutionerar rockmusiken – men det är en skiva som Stones helt enkelt känt sig mer eller mindre tvungna att göra, innan allt är över.
Och det är framför allt en person som är extra passionerad och brinner starkare än någon av de andra i bandet:
Mick Jagger, 73.
Jag kan inte komma ihåg när jag senast hörde honom så här inspirerad, så på tårna och så hängiven som här.
Jaggers röst har exakt den patina och kärvhet som materialet kräver – och dessutom får vi när tillfälle ges bevis på vilken fantastisk munspelare han är.
Men självfallet är Blue & Lonesome inte enbart en mans verk.
De övriga i bandet drar också sitt strå till stacken. Keith Richards och Ron Wood kan givetvis bluesens ABC som ett rinnande vatten och Charlie Watts och basisten Darryl Jones ser till att musiken har en solid grund att stå på och som bonus dyker Eric Clapton upp och gästspelar på två spår (Everybody knows about my good thing och I can’t quit you baby). Dessutom har producenten Don Was lyckats fånga en atmosfär och en ljudbild som gör de här gamla Chicagorelikerna fullt relevanta även 2016.
Rolling Stones visade redan på skivdebuten 1964 med all önskvärd tydlighet var man har sina musikaliska rötter.
Nu, drygt fem decennier senare, sluter bandet cirkeln.
Och det känns som den naturligaste sak i världen.