Blogg

Ännu en bok om Dylan

Det har skrivits massor med böcker om Bob Dylan. Jag har säkert plöjt minst ett dussintals genom åren. Många författare känner sig kallade – Howard Sounes, Bob Spitz, Clinton Heyman, Antonio Scaduto – men få äro utvalda, som det brukar heta.

Frågan är om inte huvudpersonen gör det bäst själv. Vi väntar fortfarande på en uppföljare  till Memoarer (Prisma) , som kom för åtta år sedan, där Dylan osminkat och personligt berättar om hågkomster och episoder ur sitt liv.

Journalisten och musikskribenten Håkan Lahger gör inte anspråk på att vara ännu en i raden av självutnämnda Dylanologer, utan väljer istället att referera och återge samtal om Dylan som han har haft med kolleger och vänner.

    Dylan – en kärlekshistoria (Norstedts) är en lättsam, lite nördig, reportagebok om rockens mest mytomspunna artist. Men Lahger har inte haft för avsikt att analysera den redan sönderanalyserade Dylan.

    I grund och botten är Lahger ett fan – och det är han förstås inte ensam om. I sin egen vänkrets har han flera som delar hans närmast fanatiska beundran för Dylan. Journalistkompisen Christer Ohlsson är en. Författaren Rolf Börjlind en annan. Sångaren och låtskrivaren Ola Magnell en tredje.

    Det blir mycket killsnack – bara en kvinna, journalisten Marie Nyreröd medverkar i boken – och ibland lite för privat och internt – men det uppväger Lahger då och då med att lämna krogbord och kafeer för att istället färdas i idolens fotspår. Han besöker Woodstock och vandrar i kvarteren runt Greenwich Village, där Dylans ande fortfarande vilar tungt.

    Fast roligast är ändå när han tittar in hos Izzy Youngs musikantikvariat på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm. 82-årige Young, som en gång anordnade den första konserten med Dylan i New York, bor sedan mer än trettio år i Stockholm, har förstås inget emot att snacka – men Lahger får lirka innan den egensinnige mannen öppnar sig.

    Young är förstås medveten om sitt värde och är också den ende i boken som inte ligger på sina bara knän och tillber Dylan som en gud. Stoltheten är det sista som överger honom.

    Som den där gången i Stockholm för några år sedan då de råkade träffade som hastigast efter en konsert. Dagen efter ringer Dylans manager och hälsar att hans arbetsgivare tyckte att det var trevligt att ses igen. Han säger det för säkerhets skull tre gånger.

    Några dagar senare kommer en check på 3 000 dollar och sedan ett samtal till från managern. Efter lite kallprat undrar han om pengarna kommit fram och förväntar sig ett tack.

    Men Young tackar inte.

    3 000 dollar från en av rockens största är inget han kröker rygg för.