Blogg

Jayhawks lyfter inte

Jayhawks på Trädgår’n.

Jag såg Jayhawks på Way Out West-festivalen i somras. Solen sken, det var mitt på dagen och bara hardcorefansen var närvarande. Resten av festivalpubliken gled förbi, tittade lite halvslött upp på scenen och fick se femmannabandet från Minneapolis plitkskyldigast ta sig igenom giget. Visst, det var kompetent, snyggt och Gary Louris och Mark Olsons stämsång funkade klockrent. Men var fanns passionen? Spelglädjen? Viljan att hitta en ny publik, förutom de redan frälsta?

Nu, ett halvår senare – och efter konserten på Trädgår’n i Göteborg i går kväll – hänger frågorna kvar i luften. Jag ser och hör ett band som har ett fantastiskt låtmaterial, som de också frikostigt bjuder på. ”Blue” är given, förstås och en personlig favorit som ”Take me with you when you” och nya singelsläppet ”She walks in so many ways” sticker ut lite från mängden. ”Miss Williams guitar” dyker också upp och publiken – som tre fjärdedelar består av medelålders män i min ålder – tjoar glatt.

    Men från scenen är responsen ljummen. Gary Louris rör sig inte ur fläcken på vänsterflanken och det är Mark Olson som får stå i centrum. Men han verkar inte speciellt bekväm i rollen. För de övriga – basisten Marc Perlman, trummisen Tim O’Regan och Karen Grotberg bakom klaviaturerna – handlar det om ännu en dag på jobbet.

    Jag är inte besviken, men jag ville ha något mer. När jag efteråt frågade mitt konsertsällskap, Boråsmusikern Klas Qvist, om vad han tyckte, svarade han:
    – Dom sysslade med källsortering…
    Jag kunde inte sagt det bättre själv.