80 år – men Dylan är fortfarande att räkna med

Blogg

”I was so much older then, I’m younger than that now”.
Textraden är hämtad från låten My back pages. Den skrevs 1964 av en brådmogen, lite smått blasé ung man, som redan verkade ha sett och upplevt det mesta av livet.
Nu har snart 60 år gått sedan dess.
I dag fyller Robert Allen Zimmerman, eller mannen som vi bäst känner som Bob Dylan, 80.
Och vad finns det egentligen att säga om rockens största, mest omskrivna och respekterade artister och låtskrivare som inte redan har sagts?
Själv har jag levt mer än halva livet med Dylan. Med människan. Myten. Musiken. Nästan alla hans skivor står i hyllorna. Jag har läst böcker av och om honom. Plöjt igenom tusentals artiklar. Ständigt diskuterat och argumenterat om hans storhet med musikvänner. Gått på konserter så fort tillfälle getts.Trots det var det aldrig självklart att haka på Dylan. Jag växte upp med Beatles, brittiska popsinglar och Tio i topp radio. Faktum är att Creedence, glamrock, Springsteen och punken hann passera innan Dylan blev riktigt intressant.
Och det var mest en slump.
Jag var 20. Satt i framsätet på en bil en måndagsmorgon på väg till ännu en veckas trist militärtjänst på en flygflottilj. Thomas, vid ratten, petade i vanlig ordning in ett kassettband i bilstereon. Ur högtalarna kom först några trevande gitarrackord. Sedan fyllde resten av bandet på. Bas och trummor. En gitarr till. Avigt och slängigt. Och så den där nasala rösten:

’Twas in another lifetime, one of toil and blood
When blackness was a virtue the road was full of mud
I came in from the wilderness, a creature void of form
Come in, she said
I’ll give ya shelter from the storm”

Det räckte. Jag var fast. De efterföljande mornarna var det jag som plockade fram kassettbandet med Dylans livealbum Hard rain bara för att återigen svepas med av Shelter from the storm. Det kändes rått och hotfullt. Precis som Dylan på skivans omslag. Sminkad och med stirrande blick.
När jag muckade från lumpen och skaffade min första stereoanläggning kändes det självklart att köpa min första Dylan-skiva. Självklart blev det Hard rain. Det var ju den som tänt gnistan.
Det skulle dröja ytterligare några år innan jag faktiskt fattade vilket inflytande Dylan haft på rockmusiken.
Hemma en sen kväll hos en fem år äldre kompis plockade han fram Bringin’ all back home, Highway 61 revisited och Blonde on blonde. De tre albumen som Dylan i ett sällan skådat kreativt rus spelade in mellan januari 1965 och juni 1966, skrämde slag på folkmusikpuritanerna och pluggade i elgitarren till förstärkaren.
Därefter dammsög jag skivaffärer efter allt jag tidigare hade missat med Dylan. Hela 60-talet. De fenomenala 70-talsalbumen Blood on the tracks, Desire och Street legal. Plus att jag upptäckte The Band, Dylans kompgrupp.
I juni 1984 kom han till Ullevi i Göteborg. Det blev min första konsert. Jag skrev om den i Borås Tidning. Men var inte särskilt imponerad. Dylan var loj och ointresserad. Men på BT-fotografen Arne Jiseborns bild i tidningen dagen efter brände han i alla fall av en sällsynt leende.
Det har dock aldrig varit lätt att älska allt som Dylan gjort förbehållslöst.
Skivorna har många gånger gått på tomgång. Konserterna har varit hasardartade beroende på vilket humör han varit på.
Och samtidigt är det kanske just därför man stannar kvar och aldrig upphör att lyssna.
Att inte alltid vara på topp. Att gå ner i svackor. Resa sig igen när alla tror att du uträknad. Det ligger något djupt mänskligt i det.
Faktum är att Dylan med stigande ålder fortsätter att utvecklas och känns mer angelägen än någonsin.
Som när han mitt i den pågående coronapandemin släppte den 17 minuter långa Murder most foul – en monumental rapsodi genom amerikansk nutidshistoria med avstamp i mordet på president Kennedy.
Grattis, Bob  – och för att återigen citera dig själv:
”May you stay forever young”.

Fem favoritalbum:
1) Highway 61 revisited (1965)
2) Blonde on blonde (1966)
3) Blood on the tracks (1975)
4) Street legal (1978)
5) Time out of mind (1997)
Fem favoritlåtar:
1) Like a rollin’ stone (1965)
2) Visions of Johanna (1966)
3) If you see her say hello (1975)
4) Absolutely sweet Marie (1966)
5) Sweetheart like you (1983)