Charlie höll takten i Stones i 60 år

I nästan 60 år satt han på trumpallen och höll takten i världens största och mest berömda rockgrupp.
Men nu är allt över.
Charlie Watts är död – och frågan är förstås om inte detta även innebär slutet på sagan om Rolling Stones.
Watts var nämligen mer än bara en trummis.
Han var klippan och ryggraden. Långt ifrån spektakulär. Men alltid med ett stadigt backbeat att luta sig emot. Och samtidigt den välbehövliga kontrasten som gjorde att Stones med åren utvecklades, gick vidare och inte längre nöjde sig med att bara vara ett opolerat rythm & blues-band som knäböjde för sina hjältar Chuck Berry och Muddy Waters.
Dessutom hade Charlie Watts en orubblig integritet.
När Mick Jagger världsvant umgicks i jetsetkretsar och Keith Richards och Ron Wood levde rövare och gjorde sitt bästa för att leva upp till den gängse rockmyten åkte Charlie hem till hustrun Shirley, påtade i trädgården eller hoppade in och spelade med något lokalt jazzband i London.
För honom var Stones ett jobb som skulle göras. Men det skulle göras bra.
En av mina favoritlåtar är Can’t you hear me knocking från albumet Sticky fingers. Många går säkert i spinn över Keith Richards gitarrintro eller Bobby Keys saxofonsolo. Själv är jag mest förtjust när Charlie Watts knackar två gånger på trumkaggen precis när Jagger sjunger ordet ”knocking”.
En liten subtil detalj. Ett genialt penseldrag på den stora målningen.
Och ännu ett bevis för hur viktig Charlie Watts var för Stones.