Cohen tar avsked med stil

Blogg

LEONARD COHEN
Album: Thanks for the dance
Bolag: Columbia/SME


Johnny Cash
och Leonard Cohen har inte speciellt mycket gemensamt.
Men en sak förenar dem.
Båda gjorde nämligen sina absolut bästa skivinspelningar i slutet av karriären.
Cash hade lyckan att möta producenten Rick Rubin som transformerade den åldrade countryikonen och gav honom hans värdighet tillbaka. Under samarbetets gång blev han allt sjukare, hustrun June avled, men Cash kämpade in i det sista. Rubin lät dock bandet rulla, vilket både blev plågsamt och magiskt på samma gång.
Leonard Cohen avled 2016, 82 år gammal. Han lät först höra tala om sig som lovande poet
och romanförfattare redan i början av 60-talet. Men det var när han började tonsätta sina texter som han fick sitt stora genombrott. Med låtar som Suzanne, So long Marianne och Bird on a wire blev kanadensaren själva arketypen för den klassiske förföraren med sin gitarr.
Cohens karriär var solid som Gibraltarklippan – men han undvek stjärnglansen. 1984 fick han plötsligt en oväntad hit med Halleluja. I dag är det den låt som de allra flesta förknippar med Leonard Cohen. På gott och ont.
En samvetslös rådgivare satte sedan stopp för det som skulle bli en fridfull ålderdom. Cohen blev blåst på miljoner och tvingades mer eller mindre ut på långa och uttröttande turnéer. Hälsan sviktade men i stället för att ge upp fortsatte han spela in skivor. Lågmälda, explicita inspelningar – hela tiden med den karaktäristiska barytonen absolut närvarande och med texter, lika humoristiska som drypande av sarkasmer. Cohens tre sista album Old ideas, Popular problems och You want it darker är mästerliga rakt igenom.

De kompletteras nu med de absolut sista inspelningarna som Cohen gjorde. Totalt nio låtar som var ämnade att släppas redan i samband med You want it darker. Han är svårt sjuk och förmår inte längre sjunga låtarna utan reciterar enbart texterna. Man kan nästan höra hur döden flåsar honom i nacken. Men tack vare sonen Adam Cohen och en rad kompetenta medhjälpare som Daniel Lanois, Beck och Damien Rice tar de sångerna i mål och ger dem ett evigt liv.
Thanks for the dance blir därför en svanesång så god som någon. En extra bonus är det sobert vackra skivomslaget, helt i svart, som formgetts av grafikern Daniel Eklund från Fristad.
Med andra ord: Ett avsked med stil och högburet huvud – precis som det anstår rockens störste gentleman.