Dylan ligger helt rätt i tiden

Blogg

BOB DYLAN
Album: Rough and rowdy ways
Bolag: Columbia/SME

Betyg: *****

Jag hade nästan gett upp hoppet.
Efter ännu en djupdykning bland amerikanska evergreens och ytterligare ett röjande i de gamla arkiven kändes ett album med nyskrivna låtar av Bob Dylan väldigt långt borta.
Men så plötsligt, när man minst anade det, släppte han den över 17 minuter långa Murder most foul och fick på kuppen sin första etta på Bilboard-listan. Därefter följde ytterligare två låtar i rask följd (I contain multitudes och False prophet) samtidigt som det flaggades för det där efterlängtade albumet, det första sedan det åtta år gamla Tempest.
Och all väntan har sannerligen inte varit förgäves.
79 år gammal har Dylan nämligen gjort en av sina mest genomarbetade och ambitiösa skivor någonsin.
Jag drar mig för att mäta den med klassiker som Highway 61 revisited, Blonde on blonde och Blood on the tracks.
Det är varken rättvist eller relevant. Var tid har sin Dylan.

Men här, just nu när mänskligheten skakas av en världsomfattande pandemi, kliver Dylan fram, likt en gudasänd profet, och sätter fingret på vår sårbarhet och livets förgänglighet. Det är både vemodigt och trösterikt.
Döden är ofta närvarande, vilket är lite paradoxalt eftersom Dylans blotta närvaro och uppenbarelse sällan känts så levande som nu.
Framför allt är det textförfattaren Dylan som än en gång visar mästarklass. I’ve made up my mind to give myself to you och den svidande vackra Key West (Philosopher pirate) kvalar lätt in bland det bästa han skrivit någonsin. Nobelpris-klass, med andra ord.
Samtidigt fortsätter Dylan att hedra sina musikaliska rötter. Musik som en gång strömmade ur radion hemma i uppväxtens Minnesota.
Goodbye Jimmy Reed blir en uppsluppen hommage till en gammal blueshjälte och i Crossing the Rubicon är det bara fotstampet från John Lee Hooker som saknas. My own visions of you förvandlas till country i valstakt och Mother of muses är en lågmäld gospelhymn med enbart bas- och gitarrkomp.

Sedan går det förstås inte att runda Murder most foul som – precis som föregångaren, den 54 år gamla Sad-eyed lady of the lowlands från Blonde on blonde – föräras med en egen skivsida.
Det var ändå den som tände lågan.
En låga som inte visar några tecken på att slockna.