Efter 32 år har Jakob Hellman hittat hem

Blogg


JAKOB HELLMAN
Album: Äntligen borta
Bolag: Universal

Betyg: ***

Jag minns fortfarande det där mötet i det lilla pentryt bakom disken i mina kompisars skivaffär i Borås.
Mitt emot mig satt en blyg 24-årig kille i hornbågade glasögon och strök nervöst undan luggen som hela tiden föll ner över ansiktet.
Jakob Hellman var, tillsammans med en representant för det stora skivbolaget, ute för att marknadsföra sin första skiva …och det stora havet. Och nu, efter att nyss ha avslutat en kort spelning inför ett tjugotal nyfikna kunder, var det dags för en intervju med lokalpressen.
Det gick så där.
Jag försökte lirka fram några svar.
Som den där textraden (Om Alice i underkläder som låg
i Ellos postorderkatalog) som nämns i låten Tåg. Jo, svarade Jakob Hellman på sin släpiga norrbottendialekt, den där katalogen hade han bläddrat i och han visste att Ellos låg i Borås.
Men när jag nämnde Brynäs gamle hockeystjärna Lars-Göran Nilsson som, precis som han själv, kommer från den lappländska byn Vuollerim, tittade Jakob storögt på mig, uppenbarligen inte det minsta sportintresserad.
Efter en halvtimme var vårt samtal över. Jag antar vi var lika lättade båda två.
Nu har det gått 32 år sedan debutalbumet kom ut.
I väntan på en uppföljare har myten om Jakob Hellman växt och fått näring.
Rykten om missbruk och psykisk sjukdom har florerat – allt medan han levt ett vanligt enkelt familjeliv, gift och med två barn, och helt enkelt inte haft lust att skriva några nya låtar.
Fram till nu, antagligen inspirerad av framträdandet i tv-programmet Så mycket bättre där en ny publik fick upp ögonen för den normalt sett så medieskygge artisten.
I den nyckfulla musikbranschen är naturligtvis tre seklers frånvaro en evighet – men jag tror uppriktigt sagt inte att Jakob Hellman haft det i åtanke.
Han har plötsligt fått feeling och det känns som om låtarna är skrivna på uppstuds. Spontant. Opretentiöst. Som några spridda anteckningar ur en dagbok från en man som nyss tagit klivet in i medelåldern.
Men ibland känns det också som tiden stått still.
Jakob Hellmans röst och frasering är närmast oförändrad och låter fortfarande ung och oförstörd. Här finns också samma karaktäristiska ordflöde. Samma vilja att trycka in och stapla ord och meningar på varandra så att han till slut nästan tappar andan. Som i albumet bästa spår, Det skymmer, som inleds som en calypso men sedan övergår i en ryckig rocklåt där taggiga gitarrer får ljudbilden att spricka.
Äntligen borta har visserligen inte samma känsla för omedelbara poplåtar som sin föregångare. Här finns ingen Vara vänner eller Hon har ett sätt. Älskade och omhuldade inte minst av Radiosportens musikläggare. Å andra sidan får vi Nu är natten här och Jag kan inte säga hejdå till dig. Två bevis på att Jakob Hellmans skrivkramp släppt, att han förlikat sig med sin samtid och att han inte tänker låta oss vänta 32 år till nästa gång.