Med Pugh föddes den svenska rocken

Blogg

Pugh Rogefeldt är sjuk. Så sjuk att han nu lägger av för gott. Inga mer skivor. Inga mer turnéer. Inga mer gig.
Det är förstås djupt sorgligt.
Pugh lider av en svår obotlig nervsjukdom. De första symptomen kom före jubiléumskonserten 2019. Det var då Pugh firade 50-årsjubiléet av sitt banbrytande debutalbum Ja dä ä dä.
Och nu, två år senare, är det alltså över.
Det är förstås ingen överdrift att påstå att Anders Sture Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt från Västerås revolutionerade och förändrade svensk rockmusik.
22 år gammal gick han, under ledning av den legendariske skivbolagschefen och producenten Anders Burman, in i Metronome-studion på Karlavägen i Stockholm och spelade in nämnda Ja dä ä dä kompad av gitarristen Jojje Wadenius och trummisen Janne Loffe Carlsson.
Det häpnadsväckande resultatet var något så ovanligt som en rockplatta med svenska texter, och med den följde fler i en strid ström – Pugish, Hollywood, Pugh on the rocks och Bolla och rulla, med klassiska Pugh-låtar som Hog farm, Silver Lona och Dinga linga Lena, vars texter för alltid är inristade i min hjärnbark.
Pugh lyckades aldrig övertrumfa första halvan av sitt 70-tal. Ett decennium senare gick han som så många andra artister vilse i ny teknik och strömlinjeformat sound. Det blev till och med en mindre lyckat framträdande i Melodifestivalen. 90-talet innebar dock en nytändning. Han bildade rockbandet Grymlings tillsammans med Göran Lagerberg, Magnus Lindberg och Mikael Rickfors som släppte två storsäljande album. På egen hand, och med skivan Maraton (1999) visade Pugh att han fortfarande var att räkna med med.
De senaste åren har Pugh hållit en låg profil. Men hans namn har alltid funnits där. Inte minst som inspiratör och den som banade vägen för andra svenska låtskrivare, inte minst den två år yngre Ulf Lundell.
Tack för musiken!