Modiga sånger om kärleken som dog

Blogg

ERIC PALMQWIST
Album: Hej då
Bolag: Ella Ruth Institutet

Betyg: ****

Brustna relationer och kraschade äktenskap är ett ständigt återkommande tema inom rockmusiken.
Bob Dylans Blood on the tracks, Richard och Linda Thompsons Shoot out the lights, The Ring med George Jones och Tammy Wynette eller, för att ta ett svenskt exempel, Den vassa eggen med Ulf Lundell, platsar allihop om man skulle få för sig att sammanställa en högst ovetenskaplig lista över minnesvärda skilsmässoalbum
Nu sällar sig Eric Palmqwist till den skaran.
På nya albumet, som följer upp den två år gamla debutskivan En halv gris kan inte gå, befinner sig den Gotlandsbördige singer & songwritern i ett känslomässigt limbo.
Eric Palmqwist ställer i tio låtar ut sina personliga tillkortakommanden i ett uppslitande förhållande till allmän beskådan. Det dåliga samvetet gnager som en ond tand. Sorgen och längtan efter kärleken som flytt. Ångesten att plötsligt vara en varannaveckorspappa. En naiv dröm om att lappa ihop det som gått sönder.
Hej då – vilken passande titel, förresten – är en otroligt modig skiva. Förmodligen har den också haft ett slags terapeutiskt syfte. Palmqwists texter tränger in under huden och pendlar hela tiden mellan det djupt personliga och det allmängiltiga.
Som till exempel i det heartlandrockiga titelspåret:
”Vi balanserar här på var sin vajer
Vem är sugfisk och vem är hajen?
Vi tittar medans allt går sönder
Inte lätt att spela schack med bara bönder”.
Men här – som i Vi två går åt var sitt håll – ryms också en smula tröst och en förhoppning om att alla emotionella sår så småningom läker även det måste få ta tid.
”Men du och jag har blivit ett nollsummespel
Det är en tröst som är klen
Ingen tid att försaka, jag ska rita en ny karta
Och aldrig vända om”.
Hösten är här – och den tillhör Eric Palmqwist.
Måtte nu publikrestriktionerna lätta lite så att vi får höra honom livs levande också.
Det är han värd.