Två tyska invandrare som gjorde jazzen cool

Blogg

SVT fortsätter att visa utmärkta musikdokumentärer.
På streamingtjänsten Play kan man nu se It must schwing, berättelsen om Blue Note Records – jazzhistoriens mest inflytelserika skivbolag.
Det är en närmast osannolik historia som tar sin början i det tidiga 30-talets Berlin – innan en liten gaphals med fånig mustasch gör anspråk på makten.
Alfred Löw och Franz Wolff är bästa kompisar och älskar jazz. Men när Hitler börjar bannlysa icke-tysk kultur – en strategi som Sverigedemokraterna i Sölvesborg nu börjat tillämpa – finner Löw – som även kommer från en judisk familj – det för gott att gå i exil.
Löw tar båten till New York. Väl framme byter han namn till Alfred Lion och blir så småningom amerikansk medborgare.
Wolff blir kvar lite längre i Berlin, men i samband med andra världskrigets utbrott har han också fått nog. Han undkommer Gestapo och tar sista båten över Atlanten.
I New York förenas de båda vännerna och snart föds också idén att starta skivbolag och spela in den musik som de hör varenda kväll på någon av stadens jazzklubbar.

Blue Note Records får en kanonstart med Sidney Bechets magiska inspelning av Gershwins Summertime. Därefter är bollen i rullning. Unga jazzmusiker med ambitioner köar för att spela in för Blue Note. Miles, Monk, Coltrane, Lee Morgan, Bud Powell, Horace Silver, Art Blakey – alla får de också sitt genombrott hos ”Lejonet och Vargen”.
Dokumentären bjuder av naturliga skäl inte på så mycket rörliga bilder. Däremot passerar en mängd av Francis Wolffs klassiska bilder från omslagen och inspelningssessionerna revy. I brist på filmmaterial väljer det tyska filmteamet i stället att berätta historier med hjälp av animationer, vilket också funkar.
Den väjer heller inte för den rasism som frodas i en stad som annars gjort sig känd för sin tolerans och öppenhet. Lion och Wolff, som båda flytt undan nazismen, hamnar på så sätt ur askan i elden.

 

Men allra bäst är dock intervjuerna med stjärnorna som fortfarande är kvar i livet.
Som den finurlige Lou Donaldson och hans anekdot om vännen Art Blakey:
”Art var en skojare. Jag var på hans begravning. Det var fem kvinnor där. Allihop var ’Mrs Blakey’”.
Eller när Lorraine, Alfred Lions hustru, säger till sin make att hon vill ha barn och han svarar:
”Men jag har redan ett barn: Blue Note Records”.
Det slutar så klart med skilsmässa.
Alla som medverkar – Lou Donaldson, Herbie Hancock, Sonny Rollins, Wayne Shorter, Bernie Maupin och den åldrade inspelningsteknikern Rudy van Gelder – bedyrar dock sin kärlek och respekt för två tyska invandrarkillar som gjorde jazzen cool och för alltid skrivit in sig i musikhistorien.

 

Därför känns det också extra trist att sagan om Blue Note inte får något lyckligt slut.
1965 säljer Alfred Lion sitt livsverk till Liberty Records för ett underpris och drar sig några år senare tillbaka till ett lugnt pensionärsliv i San Diego med sin andra hustru. Francis Wolff fortsätter men med en ny ägare och utan sin ständige följeslagare tappar han gnistan och avlider 1972.
Blue Note finns kvar och firar i år 80-årsjubileum.
Men utan ”Lejonet och Vargen” hade det bara varit en obetydlig fotnot.