Ulf Lundell i dödens skugga

Blogg
ULF LUNDELL
Album: Telegram
Bolag: Parlophone/WMS

Betyg: ****
2020 har varit ett skitår.
Coronapandemin håller oss alltjämt i ett järngrepp.
Många blir sjuka. Många tvingas isolera sig. Många går bort.
Men Ulf Lundell är kvar– även om känslan är att han senaste tiden mer och mer vistats i dödens skugga.
I öppningsspåret på sitt 29:e studioalbum, Fram mellan stenarna, sätter Lundell stämningen direkt.
Han vandrar visslande omkring på en kyrkogård. Stannar ibland till vid någon av gravarna. Läser ett namn från någon avliden bekant. Texten för tankarna till Tom Waits-låten Whistling past the graveyard, men, till skillnad från Waits morbida och skruvade humor, fyller Lundell, med hjälp av Pelle Osslers spruckna gitarrslingor, låten med en dystopisk stämning som framkallar frossbrytningar.
Alla som har Lundell under lupp känner igen flera av albumets tolv spår. På Skisser för två år sedan serverade han dem som avskalade hemmainspelningar med enbart akustisk gitarr som komp.
Den här gången väljer han att kalla till sig Andreas Dahlbäck – under många år trummis på Lundells album och ständig medlem i hans turnéband. Det visar sig vara ett genidrag. I Dahlbäcks varsamma och sparsmakade arrangemang får låtarna en helt annan dynamik, lyster och svärta. Lite som en felande länk mellan Dylans Time out of mind och Emmylou Harris Wrecking ball
Som i Hela dagen lång, där Karin Hellqvists ständigt återkommande melankoliska violin fladdrar förbi som ett rö i vinden och adderar ytterligare en dimension i ljudbilden. Eller när Julia Stjernlöfs klockrena röst bryter in i låtens sista refräng och blir en sällsam motvikt till Lundells ärrade gammelmansstämma.
Men det finns fler höjdpunkter, där han är helt i takten med tiden utan att förställa sig.
Som den vackert omsjungna ensamheten och alienationen i ett Tomt rum.
Eller Imma på spegeln, en smärtsam skildring av åldrandet där minnena från förr saktar tonar bort.
Men framför allt Kallt te klockan halv tio. En postum elegi till Lundells första hustru som avled för några år sedan. Kriget mellan dem, själva fundamentet till det klassiska dubbelalbumet Den vassa eggen, är för länge sedan över. Nu söker Lundell i stället efter någon slags försoning och botgöring, väl medveten om att han själv befinner sig på livets upplopp.

”Döden är ingenting. Men månaderna innan.
Du gav dig av till slut genom den osynliga hinnan
Tillbaks till var du kom ifrån 
Du slipper jakten nu. Du slipper skulden.
Ridån har gått ner för sista akten”

 

Blytunga grejer.
Och kanske en av de bästa låtarna han någonsin har spelat in.