Bill Fay är värd att vänta på

Uncategorized

Bill Fay – tillbaka efter 40 år.

Det finns artister som tar god på sig, innan de släpper en ny skiva.

Men frågan är om inte den engelske sångaren, låtskrivaren och pianisten Bill Fay slår något slags rekord i att anamma och hylla långsamhetens lov.

Det är nämligen över 40 år sedan hans senaste album, Time of the last persecution (1971), kom ut. Både det och den självbetitlade debuten, Bill Fay (1970) hyllades av kritikerna och många var inte sena med att dra paralleller med en ung Bob Dylan.

Men lovorden till trots, skivorna sålde dåligt och på skivbolaget Dream tröt tålamodet.

Fay fick sparken – och ingen brydde sig.

Med jämna mellanrum genom åren har det sedan poppat upp skivor med överblivet material, demos och hemmainspelningar.  Men inga livstecken och inget som har skvallrat om att Fay skulle vara på gång med något nytt.

Själv trodde jag nästan att han var död – och att kuvertet mitt postfack häromdagen var ytterligare en cd med arkivrensningar och gammal skåpmat.

Så skönt att jag hade fel.

Bill Fay är nämligen tillbaka på allvar.

Skivan heter Life is people, den är inspelad i Snap studios i London och ges ut på den obskyra etiketten Dead Oceans.

Och Fay är sig lik.

Här finns de existensiella grubblerierna, de religiösa kontemplationerna och tron på att det någonstans, i någon annan tid, finns en vackrare och bättre värld.

Jeff Tweedy, frontman i det älskvärda Americanabandet Wilco,  är och har alltid varit en stor beundrare av Bill Fay och när han och bandet besökte England 2007 och 2010 plockade de upp Fay på scenen. Tweedy har till och med gått så långt att han påstått att Fays skivor är de som betytt allra mest för honom.

Därför känns det förstås logiskt att Tweedy dyker upp på plattans bästa spår, This world.

Plötsligt skingras molnen på himlen, all oro och vankelmodighet är som bortblåst och Fay och Tweedy förenas i en av årets vackraste poplåtar.

Och plötsligt känns det som om 40 års väntan inte varit förgäves.