Bäst när han följde sitt hjärta

Uncategorized

Elvis gör comeback 1968.

”Elvis dog när han ryckte in i lumpen”, sa John Lennon en gång, lätt sarkastiskt.

Lennon ville, som de allra flesta, att hans ungdoms hjälte alltid skulle vara några år över tjugo, bära svart skinnpaj, rulla på höfterna och vara kungen av rock’n’roll.

Inte någon välkammad svärmorsdröm, som när han väl muckade från militärtjänsten, fortsatte att lyda order från ”överste” Tom Parker och åkte till Hollywood för att spela in töntiga B-filmer.

Men Lennon hade förstås fel ändå.

Elvis var inte död. Inte än i alla fall.

Han lyckades till sist slita sig loss från alla måsten och åtaganden. Och det var när han äntligen började följa sin egen musikaliska kompass som karriären tog fart igen.

Egentligen mot alla odds.

I slutet av sextiotalet var Elvis nämligen så gott som bortglömd och stämplades nästan som en föredetting.

Men det är också nu han spelar han sina två absolut bästa album.

Efter den lysande ’68 Comeback Special, som direktsändes av tv-bolaget NBC, gick Elvis först in i Chip Momans American Sound Studio i Memphis och spelade in soul- och gospelosande From Elvis in Memphis.

Ett år senare, i juni 1970, gick han in i RCA:s studio i Nashville. Där fanns producenten Felton Jarvis och ett antal handplockade och garvade sessionmusiker, bland annat gitarristerna James Burton och Eddie Hinton och rytmsektionen med Norbert Putnam på bas och trummisen Jerry Carrigan.

Och kanske var det här som Elvis, 35 år gammal, till slut hittade tillbaka till sina rötter från uppväxtåren i Tupelo, Mississippi. Långt innan han blev en ikoniserad rockstjärna och när han fortfarande körde lastbil och rattade in countrystationer på radion.

Albumet heter kort och gott Elvis Country med undertiteln I’m 100 000 years old och själv tycker jag att han aldrig låtit bättre än här.

Atmosfären i studion är avslappnad och anspråkslös och Elvis – som sjunger bättre än någonsin – lägger ned all kärlek och omsorg han kan uppbringa i låtarna.

Singelsläppen I really don’t want to know och There goes my everything är klockrena och fullkomligt oantastliga, versionen av Funny how times slips away närmast monumental och Bob Wills western swing-klassiker Faded love förvandlas, med Elvis bakom mikrofonen, till en blytung honky tonk-rökare.

Kanske var det också här som han peakade. Sedan blev det inte lika kul. Ganska snart började ångesten sänka sig över Graceland. Medicinskåpet var ständigt välfyllt och det började gå historier om privatchartrade flygresor till Chicago bara för att kalasa på favoritpizzan.

Men det är det sorgliga slutet av sagan.

På Elvis Country finns det fortfarande hopp om en lyckligare framtid.