En död jazzstjärna som aldrig slocknar

Uncategorized

Esbjörn Svensson 1964–2008.

I sommar är det fyra år sedan pianisten Esbjörn Svensson omkom efter en dykningsolycka utanför Ingarö i Stockholms skärgård.

44 år gammal – och med ett internationellt genombrott väntandes bakom knuten – rycktes Svensson, precis som Jan Johansson – en annan svensk jazzstjärna före honom – bort alldeles för tidigt.

Esbjörn Svenssons död innebar också slutet för Esbjörn Svensson Trio.

Bandet – som Esbjörn startat tillsammans med de nära vännerna, basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström i början av 9o-talet – upplöstes och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Men Esbjörn Svensson Trio, eller E.S.T som man senare beslöt alla kalla sig, fortsätter att lämna avtryck efter sig.

Härom året utsåg brittiska The Times E.S.T.-albumet Live in Hamburg, till 2000-talets bästa.
Och nyligen släpptes också de allra sista inspelningarna med bandet, i form av nya cd:n 301. Låtarna härrör från E.S.T.:s besök i studion med samma i Sydney 2007, alltså bara ett år innan Esbjörn Svensson förolyckades-
Och än en gång är det tydligt hur mycket som E.S.T. hade ogjort, de till synes simpla improvisationerna speglar grupp som ständigt är i rörelse, ständigt på väg framåt och över nästa krön.

Lyssna på det här spåret – och ni förstår varför.

Dan Berglund valde efter Esbjörn Svenssons död att gå vidare och startade ett nytt band, Tonbruket, som i år fick en Grammis för bästa jazzgrupp.

Har du inte hört Tonbruket kan du göra det här.

Men det är fortfarande E.S.T. som fascinerar mest. Är du det minsta intresserad av musik skaffar du alla plattorna på ett bräde.
För den kräsne, mer ekonomiskt sinnade, lyssnaren rekommenderar jag dock Plays Monk (1996), From Gagarin’s point of view och Good morning Suzie Soho (2001).

Bättre jazz har inte gjorts sedan…tja, Jan Johanssons Jazz på svenska.

Esbjörn och Jan – vem vet, kanske sitter dom och spelat tvåhändigt där uppe ovan molnen.