Minnet av min första lp-skiva

Uncategorized

Det här är min första min första lp-skiva.
Contrast med Tages.

Eller är och är, det v-a-r  min första lp-skiva.

Jag har nämligen inte kvar den. Och ska sanningen fram hade jag inte skivan speciellt länge heller.

En vecka eller två, kanske. Men jag älskade den. Varenda minut, varenda sekund.

Men låt mig ta det från början.
Det var sommaren 1967. Jag skulle precis fylla åtta år.

Året dessförinnan hade jag och brorsan äntligen fått farsan att köpa vår första skivspelare, en Dux resegrammfon. Vi fick singeln Hi-li-li-hi-lo med The Shanes på köpet och en helt ny värld öppnade sig.

Snart var jag, trots att jag nyss börjat skolan, en skivjunkie. En lördagseftermiddag på stan slutade ofta med ett besök i Falköpings enda skivaffär, Runes Radio & TV.
Sedan hem, lagom till Tio i topp började klockan tre, för att kolla vilken platta jag skulle tjata mig till nästa gång.

Men i affären kastade jag även längtansfulla blickar mot de större skivorna, lp-skivorna. Jag höll i dem, tittade på omslagen och körde ner näsan i skivpåsarna för att känna den karaktäristiska lukten av färskpressad vinyl.

Men morsan var obeveklig. Singlar var okej. Men lp-skivor var för dyra.

– …fast du kan ju önska dig en när du fyller år, tillade hon.

Precis när hon sade det hade jag redan bestämt sig.
Contrast med Tages fick det bli.

Jag gillade Tages. Det var det bästa svenska bandet. Jag hade satt upp Bild-Journalens elefantbild på Tommy Blom på väggen och spelade singeln Every raindrops means a lot nästan varenda dag. Dessutom var det ett skitfräckt omslag.

Jag såg visserligen att den fanns med på lp:n – men vad gjorde det? Man fick ju tio låtar till på köpet.

Maj passerade och så var det första dagen i juni, min födelsedag.

När farsan räckte fram det rektangulära paketet förstod jag genast vad som fanns i det.

Jag slet av omslagspappret och där låg min första lp-skiva, för säkerhets skull med ett hölje av plast runt om.

Men jag kunde ändå känna den välbekanta lukten.

– Ska du inte spela den? undrade farsan.

Jag tog försiktigt ut skivan, lade den på den alldeles för lilla tallriken och släppte försiktigt ner pickupen på första spåret.

Ur högtalaren, som också fungerade som skivspelarens lock, strömmade de första ackorden till I´m going out.

Om jag var lycklig? Bajsar björnen i skogen?

Sedan kom sommarlovet och vi flyttade till sommarstugan. Skivspelaren och skivorna skulle givetvis med. Precis som min enda lp-skiva, som fortfarande doftade så där förföriskt gott.

Men ute var det varmt och solen sken. Och det gick ju inte att sitta inne hela dagen och spela skivor. Fotbollen låg på gräsmattan och snart skulle vi ta båten och åka och bada.

Jag spelade några låtar, stoppade Tages-skivan i konvolutets innerpåse och lade den ifrån mig.

Vi kom hem sent på eftermiddagen. Mamma skulle laga middag så det fanns tid över att spela skivor. Men var var lp:n? Visst, där på golvet låg den ju.

Men precis när jag hade plockat fram skivan förstod jag att något var fel. Väldigt mycket fel.

Skivan varm och plasten var väldigt mjuk. Sedan såg jag att den blivit alldeles vågig. Jag lade den på tallriken, men I´m going out lät inte som det brukade göra. Tommy Bloms röst var svajig och Danne Larssons piano krängde som ett fartyg i storm på öppet hav.

Skivan hade legat i solen som sken in från ett fönster och var nu helt ospelbar.

Jag fick en klump i halsen och kände tårarna tränga fram. Snart var jag otröstlig. Morsan tröstade, men det hjälpte inte. Min första lp-skiva var förstörd och inget kunde ändra på det.

Det blev inga mer nya skivor den sommaren. Hösten kom och gick. Och sedan var det julafton.

Jag hade givetvis önskat mig en ny lp-skiva – och det blev givetvis den som stod överst på listan:

Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band med The Beatles.

Den skulle aldrig hamna i någon gassande junisol. Visst, skivan blev repig med tiden och omslaget nöttes i kanterna.

Men brorsan förbarmade sig. Och jag tror faktiskt att lp:n, 45 senare, fortfarande står kvar där i någon av hans hyllor.