Springsteen känns ”gjord”

Uncategorized

Bruce Springsteen på Ullevi 2008.

Ni är några som undrar om jag ska åka till Göteborg och se Bruce Springsteens två Ullevi-konserter på fredag och lördag.

Det ska jag inte.

Och det handlar varken om att jag inte gillar honom längre eller vill förstöra glädjen för alla er som sitter där och kramar era dyra och surt förvärvade biljetter.

Tro mig. Jag tycker fortfarande Springsteen är bra – även om det var länge sedan han gjorde ett riktigt bra album – och är övertygad om att det kommer att bli två fantastiska kvällar.

Men för mig personligen känns Bruce Springsteen ”gjord”.

Det är inget som smärtar. Tvärtom. Livet är alldeles för kort för att gå och grubbla över varför vissa artister och band inte betyder lika mycket idag som de gjorde för…säg 27 år sedan.

Det var då, under de där två ljumma kvällarna i början av juni, som jag för första gången såg Springsteen livs levande.

Först som arbetande journalist och dagen efter som hängivet fan på Ullevis gräsmatta. Och eftersom inget är så skönt som att njuta av musik, utan att slippa tänka på besvärande deadlines, behöver jag väl inte påpeka vilken kväll som var bäst.

Jag kan fortfarande minnas hur adrenalinkickarna avlöste varandra, hur arenan bokstavligt talat gungade eftersom 64 000 människor bestämt sig för att ha ett sjuhelsickes party och att jag och mina kompisar efteråt stapplade ut från Ullevi som urvridna disktrasor.

Därefter har jag sett Springsteen ytterligare en handfull gånger, men alltid som journalist och recensent.

Först konserten på Stockholms stadion under återföreningsturnén med E-Street Band 1999, sedan första Sverigespelningen efter 11 september-attentaten i Globen hösten 2002 och ett halvår senare den ena av de två briljanta midsommarkonserterna på Ullevi.

Faktum är att senaste gången jag såg Springsteen, den 23 juni 2005, var han ensam, med en akustisk gitarr, och hade sökt sig in i ett mörkt och murrigt Scandinavium, där han avslutade med en fullständigt makalös version av Suicides Dream baby dream.

Det är fortfarande en av de absolut bästa konserter jag har varit på över huvud taget. Kanske för att vi för en gångs skull slapp mediapådraget, de högt uppskruvade förväntningarna månader i förväg, och att Springsteen helt plötsligt slapp att vara Bossen, den store publikfriaren som frikostigt ska bjuda på maratonrock i tre fyra timmar.

Men som sagt, jag ville inte låta som en festdödare, utan hoppas alla ni som drar till Göteborg får en – eller rent av två – kanonkvällar.