Steve Forbert är nöjd med det lilla

Uncategorized

Steve Forbert

Steve Forbert fyller 58 år i år, men ser inte ut att vara en dag över 30.

När Forbert – som vid en hastig anblick är påfallande lik tv-sportens programledare Mats Nyström – går på scenen på jazzklubben Nefertiti i Göteborg en helt vanlig tisdagskväll i slutet av april vandrar mina tankar tillbaka i tiden.

Jag tänker på den äppelkindade 25-åringen från Meridien Mississippi, som med gitarren runt halsen står där på omslaget till sitt andra album, Jackrabbit Slim. Hur han plötsligt har en hit med Romeo’s tune, jämförs med Springsteen och Dylan och naturligtvis ser en karriär skjuta fart.

Mer än trettio år senare har Forbert lärt sig den bedrägliga läxan som mer än en rockartist före honom tvingats lära sig; att ingenting ta för givet eller tro att framgång alltid föder framgång.

Men Forbert verkar nöjd med det lilla.

Han har sin gamla slitna gitarr, sina munspel och en plywoodskiva att stampa takten till sina låtar på.

Men framför allt har Forbert sin röst i behåll, så ren och oförfalskad, och som låter som ingen annans.

I en och en halv timma har han oss, drygt hundratalet personer i publiken, helt i sin hand. Han skämtar, låter oss önska våra favoritlåtar och verkar över huvud taget hemtam i miljöer där folk både äter, dricker och snackar skit medan konserten pågår.

Efteråt står ett bord uppdukat med några högar cd-skivor. Forbert kommer dit efter en stund, sätter sig på en stol och börjar signera skivorna som är till försäljning. En medelålders kvinna ställer sig intill honom och ber sin väninna ta en bild med mobilkameran på dem tillsammans. Forbert håller god min och ler.

Snart är det dags att återvända till hotellet. Morgonen därpå går den lilla Sverigeturnén vidare.

– Jag har sett många tågstationer här, säger Steve Forbert från scenen innan han sjunger sin Grand Central Station, March 18, 1977.

Och han verkar trivas med det.