Tommy Körberg sjunger ut

Tommy Körberg – inte rädd för att säga vad han tycker och tänker.

Jag har läst Tommy Körbergs memoarer, Tommy Körberg – Sjung tills du stupar (Albert Bonniers Förlag) Här kan du läsa min recension i dagens Borås Tidning. Håll till godo.

”Tommy Körberg är en av landets mest kända och mångsidiga artister. Som sådan är han respekterad, hyllad och omhuldad.
Men minst lika omvittnad är hans rappa käft och orädda rättframhet.
Körberg har åsikter om det mesta inom nöjesbranschen och luftar dem gärna offentligt, vilket gjort honom till alla löpsedelsmakares våta dröm. Men frispråkigheten har inte alltid fallit i god jord. Han har även skaffat sig en hel del ovänner bland artistkollegerna.
När han nu, med hjälp av journalisten Klas Ekman, sammanfattar en snart femtioårig karriär, finns det förstås massor av händelser och episoder att berätta om och fördjupa sig i. Själv har jag, när det kommer till memoarer, svårt att tänka mig ett mer tacksamt intervjuobjekt än Körberg. Men Ekmans roll i sammanhanget ska ändå inte underskattas. Han hittar redan från början rätt ton i snacket och navigerar sedan skickligt Körbergs berättelser både genom mörka stråk och sällsamt skvaller.
Titeln på boken, Sjung tills du stupar, är givetvis vald med omsorg.
Körberg säger det bäst själv:
”Det fanns ingen drivkraft eller ens föreställning om att det skulle bli något av mig – det enda jag ville var att sjunga.”
Och sjunga har han fått göra. Det började som ena halvan i popduon Tom & Mick & Maniacs. Därefter i Eurovisionsschlagerfestivalen 1969 med Judy min vän, som innebar det stora breda genombrottet och även öppnade dörrar till både film, revyer, teaterföreställningar och sist men inte minst en internationell musikalkarriär med Chess som den givna höjdpunkten.
Och detta ständiga växelbruk är något som Körberg är evigt tacksam för. Mardrömmen hade, enligt honom själv, varit att placeras i en smalare fålla.
”Det hade antagligen tagit livet av mig konstnärligt. Ingenting gör mig så olycklig som när jag tvingats in i ett fack eller känner att jag saknar frihet”, säger han i boken.
De här artistiskt tvära kasten kan i viss mån också återspeglas i människan Tommy Körberg. Det börjar med en klassisk rotlös uppväxt: en ensamstående mor, en frånvarande far och ett ständigt kringflackande liv. Mönstret går senare igen när han själv ska bilda familj. Tre kraschade äktenskap, gift för fjärde gången och pappa på äldre dagar.
Men Körberg är inte mycket för att grubbla. Det ligger helt enkelt inte för honom.
Däremot kan han ångra vissa saker.
Givetvis hade han velat ha fängelsedomen 1981 för kokaininnehav ogjord. Eller den gången när han hade sjungit på Anna Lindhs begravning 2003 och stegade fram till en sörjande Mona Sahlin och nöp henne i kinden med orden ”det blir så bra”. Även påhoppet mot Tomas Ledin, vars texter han en gång liknade vid ”intellektuell pedofili”, verkar vara något som Körberg skulle vilja radera ur historiens hårddisk.
Men det är musiken som står över allt annat. Så länge Körberg har den, både som själslig terapi och födkrok, kommer han att stå upprätt.
Och det är det många som tackar för”.