Vem bryr sig om Polarpriset?

Uncategorized

Paul Simon – årets Polarpristagare.

Paul Simon får Polarpriset i år. Förutom äran och den eventuella berömmelsen får den kreativa halvan av den legendariska singer & songwriterduon Simon & Garfunkel även ta emot en prischeck på en miljon kronor ur kung Carl-Gustafs slappa hand.

Polarpriset, instiftat av musikmogulen Stikkan Andersson 1989, är nämligen ingen utmärkelse som väcker speciell stor uppståndelse ute i världen.

Listan på pristagare genom åren har visserligen varit imponerande. Det började med Paul McCartney 1992 och sedan dess har ytterligare några vita och hyfsat heterosexuella män som Springsteen, Dylan, Roger Waters i Pink Floyd och Burt Bacharach varit i Stockholms konserthus, bockat artigt, och åkt hem med miljonen.

Tämligen okontroversiella val – och inget man på höjer på ögonbrynen åt.

Jag har naturligtvis inget att invända mot valet av Paul Simon heller.

Mannen har skrivit några av pophistoriens mest klassiska låtar – Mrs Robinson, Sounds of silence, Bridge of troubled water, behöver ni fler exempel? – och med albumet Graceland byggde han dessutom broar över till tredje världens musik. I sommar kommer förresten Simon till Stockholm och spelar hela skivans låtar live i Globen.

Polarpriset kommer att fortsätta delas ut och oftast mötas med en axelryckning.

Däremot kan man ju själv leka jury och lite stillsamt påpeka vilka som ännu inte fått det.

Här är tre – enligt mitt tycke – självskrivna pristagare.

Berry Gordy. Mannen skrev pophistoria när han grundade skivbolaget Motown Records och levererade odödlig soulmusik med The Supremes, Smokey Robinson & The Miracels, Four Tops, The Temptations, Marvin Gaye, Jackson Five och Marvin Gaye enligt Detroits bilfabrikers löpandebandsprincip.

Phil Spector. Sitter visserligen i fängelse sedan tre år tillbaka, inspärrad på livstid, dömd för mord på skådespelerskan Lana Clarkson. Men det är ett obestridligt faktum att Spector under sextiotalet revolutionerade popmusiken med sitt sätt att spela in den. Soundet, den karaktäristiska ”ljudväggen”, har ingen, varken förr eller senare, lyckats kopiera, allra minst övertrumfa.

Willie Nelson. Den siste överlevaren i countrymusikens gyllene generation är fortfarande produktiv, men behöver egentligen inte bevisa så mycket mer. Hans sjuttiotalskatalog är en veritabel guldgruva och innehåller några av genrens mest betydelsefulla album som Phases and stages och Red headed stranger. Gillar att både röka marijuana och spela golf. Dock ej samtidigt.

Neil Young. Hippierockens stora ikon har genom åren inte varit rädd att utmana både sina fans och skivbolagsdirektörer. Ibland har resultatet varit katastrofalt, men ingen har vågat peta på Youngs integritet och kompromisslöshet.

Saknar du någon?

Hör av dig eller kommentera det i så fall.